2011-03-31 01:40:04
Det blir aldrig samma som förut.
Jag sitter och funderar. Nu tänker jag på hästar. Hästar jag saknar, tider jag saknar. Herkules. Artax. Det går inte att beskriva. Jag vill så gärna ha tillbaka allt det där.
Mitt liv var så himla perfekt, vilket jag inte insåg. Jag behöver Herkules och Artax mer än vad jag behöver mina vänner, mer än vad jag behöver min pojkvän. Mer än vad jag behöver mat och sömn. Allt var så bra. Jag var en liten tönt, jag hade inget liv. Jag hade bara mina ponnyer. Dom var mitt liv. Och vissa stunder älskade jag det livet.
Men ändå hatade jag mitt liv. Jag var liten, tjock och ful hästtjej. Jag var ledsen för att jag inte hade många vänner, inga killar ville ha mig, jag var inte som alla andra, och gjorde som alla andra. Jag kanske var lite efter i livet. Sen fick jag allt det där, vänner, pojkvän och jag fick göra precis som alla andra. Men gjorde det mig lyckligare? Nej, inte ett jävla dugg.
Då fattade jag ju att ponnyerna betydde ju så mycket mer än att vara någon. Att ha tusen vänner och supa varje helg.
Och nu i efterhand saknar jag det något så enormt. Fan vad jag saknar tiden då jag var den lilla töntiga hästtjejen som la ner hela sin själ i att ta hand om sina ponnyer. Åh. Livet är inte så jävla märkvärdigt. Jag vill inte vara som alla andra. När man är annorlunda, så vill man vara precis som alla andra. Sen när man testat att vara som alla andra, så saknar man att vara sig själv. Den man egentligen är. Men nu vill jag inte vara den gamla Heidi, nu har jag förändrats. Och det blir aldrig samma sak igen. Jag vill vara liten, med Herkules och Artax vid min sida. Föralltid.
Så länge det inte går, så stannar jag hellre här. Då skiter jag i att lägga ner min själ på hästarna. Det är inte äkta längre, bara ibland. Med Herkules och Artax var det så äkta det kan bli, jag åkte till stallet varenda dag för att jag ville. Nu är det mer för att jag måste. Utan dom så är det inte roligt längre, jag har tappat lusten.
Lång och ovärd text. Jag vet att det finns sjukt många som bara längtar tills dom får byta till storhäst.
Men finns det någon som mig?
Som tappat gnistan när man inte längre kan tävla ponny, och dom säljs vidare.
Eller är jag helt ensam?
Jag tycker inte det är samma sak längre, rida är ju kul men just tävla. Jag har faktiskt ingen lust att tävla längre. Hur ska jag få tillbaka suget?
Mitt liv var så himla perfekt, vilket jag inte insåg. Jag behöver Herkules och Artax mer än vad jag behöver mina vänner, mer än vad jag behöver min pojkvän. Mer än vad jag behöver mat och sömn. Allt var så bra. Jag var en liten tönt, jag hade inget liv. Jag hade bara mina ponnyer. Dom var mitt liv. Och vissa stunder älskade jag det livet.
Men ändå hatade jag mitt liv. Jag var liten, tjock och ful hästtjej. Jag var ledsen för att jag inte hade många vänner, inga killar ville ha mig, jag var inte som alla andra, och gjorde som alla andra. Jag kanske var lite efter i livet. Sen fick jag allt det där, vänner, pojkvän och jag fick göra precis som alla andra. Men gjorde det mig lyckligare? Nej, inte ett jävla dugg.
Då fattade jag ju att ponnyerna betydde ju så mycket mer än att vara någon. Att ha tusen vänner och supa varje helg.
Och nu i efterhand saknar jag det något så enormt. Fan vad jag saknar tiden då jag var den lilla töntiga hästtjejen som la ner hela sin själ i att ta hand om sina ponnyer. Åh. Livet är inte så jävla märkvärdigt. Jag vill inte vara som alla andra. När man är annorlunda, så vill man vara precis som alla andra. Sen när man testat att vara som alla andra, så saknar man att vara sig själv. Den man egentligen är. Men nu vill jag inte vara den gamla Heidi, nu har jag förändrats. Och det blir aldrig samma sak igen. Jag vill vara liten, med Herkules och Artax vid min sida. Föralltid.
Så länge det inte går, så stannar jag hellre här. Då skiter jag i att lägga ner min själ på hästarna. Det är inte äkta längre, bara ibland. Med Herkules och Artax var det så äkta det kan bli, jag åkte till stallet varenda dag för att jag ville. Nu är det mer för att jag måste. Utan dom så är det inte roligt längre, jag har tappat lusten.
Lång och ovärd text. Jag vet att det finns sjukt många som bara längtar tills dom får byta till storhäst.
Men finns det någon som mig?
Som tappat gnistan när man inte längre kan tävla ponny, och dom säljs vidare.
Eller är jag helt ensam?
Jag tycker inte det är samma sak längre, rida är ju kul men just tävla. Jag har faktiskt ingen lust att tävla längre. Hur ska jag få tillbaka suget?
Anonym
Jag tror bara du måste hitta den rätta hästen, appe är väl inte de då kanske om du fortfarande känner så...
emelie
Håller med den över. Att hitta rätt häst, Det kanske inte är en hopphäst du behöver för att hitta tillbaka?
Känns inte din häst helt rätt för dig så är det faktiskt bäst att sälja, både för dig och din häst. Även om du tycker om Appe jätte mycket så finns det säkert en häst som du kommer tycka mer om, när allt klaffar.
