Hästarna i mitt liv - del 1 av 7

Jag antar att ingen missat Heidis eminenta inlägg om ponnyerna och hästarna i hennes liv, och givetvis så kommer det ju fler. Nu till saken... Jag har också blivit lite sugen på att skriva en sådan följeserie av inlägg! I mitt liv har det kommit och gått ett gäng hästar, och att skriva om alla i ett enda inlägg hade helt enkelt blivit omöjligt. Nu finns det ju inget max för tecken hos Blogg.se, men för att skona er läsare så har jag delat upp det i sju delar. Hoppas att det uppskattas!

I det här inlägget tänkte jag presentera några hästar som kommit att betyda mycket för mig personligen och mig som ryttare men som ändå inte lyckats ta de där allra största platserna i hjärtat, kort och gott kan man kalla dem för de hästar och ponnyer som fanns i mitt liv från 1992 till 2006. Jag har helt hoppat över att nämna vissa hästar, till exempel foderhästar, då de inte haft någon stor plats i hjärtat - här spelar det ingen roll vilken roll hästen spelat utan hur stor plats den haft i mitt hjärta.

Daisy

Lilla Daisy var den första ponnyn som travade in i mitt liv, hon ägdes av min mammas kompis familj och var född 1969 (fattar ni hur gammal hon var, redan då?) Hon var ett litet kolsvart shettissto som ju längre tiden gick blev allt mer silvergrå. Jag red henne några dagar i veckan från det att jag var 2-3 år och det var hon som fick mig intresserad av hästar och ridning. Hon var världens snällaste lilla shettis, alltid pigg och glad. Hon bar runt på mig utan att trilskas och var nog den perfekta förstaponnyn.

Daisy dog 38 år gammal, efter att i åtta år fått gå runt lös på gården. Natten då hon drog sitt sista tunga andetag gick hon och la sig framför trappan upp till huset. Så fint, så fint av en väldigt, väldigt tillgiven ponny som spenderat sina sista 33 år i en och samma familj.

Bimbo

När jag var liten så älskade jag fjordingar och självklart så var det ridskolans enda fjording, Bimbo, som kom att bli min första favorithäst och sköthäst. Han var pigg och stark som ett expresslok, framförallt i hoppningen. Samtidigt var han väldigt snäll och stabil. Under mina två första ridskoleår red jag nästan bara honom och jag tyckte väldigt, väldigt mycket om honom. Bimbo avlivades för något år sedan, 20 år gammal, på grund av en jobbig hälta som inte ville ge med sig.

Aska

När jag var 9-10 år var jag väldigt, väldigt nära att sluta helt och hållet med hästarna och ridningen. Jag var med om en otroligt otäck ridolycka som slutade med nästan en veckas sjukhusvistelse och när jag väl var tillbaka i sadeln var jag väldigt rädd och osäker. Vid terminsslut sa vi upp min plats på ridskolan, jag tyckte helt enkelt inte att det var kul längre. Allt vad ridning hette fick mig oftare att gråta än vad det fick mig att le och kvällen innan det var dags att rida somnade jag alltid med en stor klump i magen. Det var en ohållbar situation.

Mammas jobbarkompis Jenny hade ett gäng Islandshästar, en av dem var Aska. Ett lite äldre sto som fungerat som läromästare och nybörjarhäst i många år. Mamma tog med mig till Jenny under sommaren och jag fick lära känna Aska. I början var det förstås nervöst och lite småjobbigt men för varje dag som gick blev det bara bättre. Aska glav mig glädjen till ridningen tillbaka och det är jag henne evigt tacksam för. Hade det inte varit för henne hade jag kanske inte ridit i dag, och då hade jag inte suttit och skrivit den här texten...

Skildingur frá Dalasýslu

Skildingur är en häst som haft väldigt stor betydelse i mitt liv, under två års tid red jag honom 3-5 dagar i veckan och han stod faktiskt på den gård som mina morföräldrar i dag äger. En gård som tidigare ägdes av mammas kusin med familj, Skildingur stod uppstallad där och när jag sökte en ponny att sköta och rida några dagar i veckan så blev jag tillfrågad om jag ville ta hand om Islänningen Skildingur.

Då Skildingur både var lite till åren och triangelmärkt så blev det mest en massa skogsridning. Nästan alltid barbacka och med bettlöst träns. Det var en kravlös tid och vi hade det bara otroligt roligt tillsammans. Vi hade en fin resa ihop, något jag minns väldigt väl är när han blev frisk från sin spatt och jag red honom för första gången på ett halvår.

I dag vet jag inte vart Skildingur har tagit vägen och jag vet faktiskt inte om han lever i dag. Han lärde mig kanske inte så mycket av finliret som ryttare men han gjorde mig till en lite modigare och mer sansad ryttare. Det är nogh som så att man snappar upp något från varje häst man rider.

Berthman

Bertis var en otroligt söt liten B-ponny som jag red några dagar i veckan åt en tjej i stallet, han var en osäker och väldigt, väldigt pigg liten ridponny som skyggade för mycket, sprang i väg och hade en hel massa hyss för sig. Han hade nog inte haft någon lätt uppväxt men vi två trivdes otroligt bra ihop. Hans ägare var hoppryttare och jag var vid den tiden väldigt dressyrinriktad så därför blev vi ett bra team.

Någon dag innan Julafton 2005 ställdes Bertis på en lastbil till Stockholm, där han hamnade på en ridskola i Täby. Plötsligt var han galopponny och han funkade faktiskt väldigt bra på banan och vann till och med ett löp och startade mot svenska elitgaloppörer som till exempel Rathosey Too. Tack vare Bertis fick jag en ny väldigt nära vän, Hanna, som var hans fodervärd i det nya stallet.

Den första maj 2006 var jag och hälsade på honom i Täby, jag kommer aldrig att glömma den dagen... Vart Bertis står i dag vet jag faktiskt inte, jag har sett honom ute på annons ett par gånger och varje gång har jag velat köpa tillbaka honom. Jag önskar att det blir så en vacker dag, tänk vilken fin liten förstaponny han skulle vara åt Alva! Han har stått på massvis av ställen i Sverige och jag hoppas verkligen att han får avsluta sina sista år på samma ställe. Det är han värd.

Yellow Star

Yellow fick ni se i videoinlägget jag postade tidigare i dag och som sagt var han min lilla favorit under min tid som dressyrryttare. Under två års tid, mina sista två B-ponnyår spenderade jag tillsammans med honom och det är ingenting jag ångrar i dag. Vi var med på en del dressyrträningar, tävlade lite dressyr och hoppade några Clear Rounder. Han var en otroligt snäll liten ponny, ett typiskt litet russ med en hel del envishet inom sig. Visst böjde han alltid snällt på nacken, men att få honom att arbeta på riktigt var lite klurigare. Jag lyckades dock rätt bra med honom och vi matchade väldigt bra tillsammans.

De senaste åren har Yellow lidit av fång och tappat en hel del i hull, han är med andra ord inte alls lika fin som han var back in the days. Jag tycker förstås att det är väldigt tråkigt, det är ingenting man vill att någon häst ska drabbas av, men självklart blir det lite extra speciellt när det är en ponny som ligger en varmt om hjärtat.

Andra hästar och ponnyer från denna tid som jag vill skänka en tanke är B-ponnyerna Mynta, Egelin, Sagas Early Morning Whisper, Bellami, Elvira och Creesmolens Falco samt fjordingen Sigge. Hästar och ponnyer från senare år som förtjänar ett hedersomnämnande är Pablo, Tuma, True Lies och Lisbryan Trapper.

Sitter och ryser, du verkar ha haft ett långt liv med hästar. Daisy verkade vara en riktig goding. En sådan skulle man vilja ha!

Hej!

Berthman hamnade på min ridskola Lilla Rörby, han kom facktiskt dit samtidigt som jag började där. så fort jag var stor nog så red jag berthman och tävlade honom i både hoppning och galopp. Hela min familj älskar Berthman så vi blev jätte förvånade när vi fick veta att han började få ett ryckte om sig att han var stallets skräck. Det visade sig at de flesta utom jag och min kompis blev avkastade, inte lät dem borsta honom och kunde ta 3 timmar att hämta i hagen.

Snart red bara jag honom för min kompis var lite stor, så sen bestämde sig ridskolan (sommaren 2008) att sälja honom, jag ville ofc ha honom och det värkade som om det skulle bli så för jag hade honom hela sommaren -08 hemma hoss mig och han blev en helt ny ponny. Snäll som bara den, hoppade allt, lydig, kom galoppernade i hagen och kände sig trygg. Men när sommaren var över hade vi inte råd att köpa honom trotts att vi skulle fått köpa honom för 10tusen. Jag red honom ca3 ggr i veckan några veckor sen skickades han till en hästhandlare. han hamnade först jätte fel till en 7åring som skulle lära sig rida, men han visade tydligt att han inte trivdes (svårfångad, ville nt hoppa ect) så dem solde honom efter ca 5 månader. Till en (enligt mig) lite för stor ryttare som har en pappa som jobbar med att rida in hopphästar som hon hopptränar för nån gång. jag har dock inte fått någon kontakt med dem så jag vet inte om han är kvar där. En video från ägaren finns på youtube, sök Amanda och Berthman.

Berthman är absolut den bästa häst jag någon sin träffat, vi conectade verkligen.