Detta är femte gången på blott 2 år, 6 månader, 1 vecka och 6 dagar som jag förlorar en häst som stått mig otroligt nära. Först var det Nisse i november 2008, sedan Evelyn månaden därpå. I februari 2010 förlorade jag Lady och i april samma år var det Mirandas tur. Nu är det alltså Niko som jag förlorat.

Den enda häst som jag verkligen älskat och inte förlorat är egentligen Challe. Han finns fortfarande kvar, även om jag inte ridit honom sedan i december. Kiara får man väl egentligen räkna dit också, men samtidigt har jag inte vågat fästa mig så vid henne av just den här anledningen; av rädsla att förlora henne. Detsamma gäller Trulle. Trulle som jag antagligen kommer att förlora om hans skada inte ger med sig.

I dag åkte alltså Niko. Det är bara timmar sedan jag kramade om honom för sista gången. Bara timmar sedan jag lät mina tårar droppa i hans gyllene man. Nu får jag aldrig uppleva det igen. Aldrig sitta i hans mörkbruna Passiersadel igen, i alla fall inte med honom under mig. Aldrig muta honom med sockerbitar för att kunna peta in bettet i hans mun. Aldrig höra hans gälla gnägg möta mig i stallet. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det är en väldigt lång tid.

Vi hann uppleva väldigt mycket på en kort tid, jag och Niko. Han hann bli en av mina allra bästa vänner och att skiljas från honom... Det är en smärta som jag inte kan klä i ord. Min fina pojke, min älskade Niko. Jag kommer aldrig att glömma dig.

This pain is just too real

There's just too much that time cannot erase